.

Just nu vill ni inte vara jag. Tro mig.

För ingen vill komma hem från skolan och tro att man ska kunna fortsätta på sin uppsats från där man slutade igår. För ingen vill sedan öppna den där uppsatsen och upptäcka att inget av det man puzzlade ihop är kvar. Ingen vill inse att det faktiskt inte finns någonstans, även att man sparade så många gånger. INGEN vill inse att man helt enkelt måste börja om.

Skit också! Kan inte rå för att det sprutade ut tårar. Av besvikelse, av ilska, av att inte orka. Åh, vad man tycker synd om sig själv sådana stunder. Men life goes on. Bara att ta tag i skiten igen och försöka minnas. Försöka komma ihåg hur jag skrev. Även om det tar emot. Men! Det kan väl bara bli bättre, eller ?