.

Tiden rullar på fortare och fortare...
Jag kommer ihåg när nedräkningen inför USA stod på 100 dagar, och till och med 150. 
Och idag återstår bara 50 dagar tills jag lämnar svensk mark. 

Har velat åka så länge nu. Jag har drömt om det här, fantiserat och nästan hoppat ur brallorna av förväntan och iver.
Varför känns det inte så nu?  

Jag har ångest!
Ångest för att jag vet att jag inte kommer hinna göra alla de tusen miljarder grejer som jag vill hinna med innan avresan. Ångest för att jag inte känner mig redo för att stå på egna ben i ett stort främmande land! Kommer jag att klara det här? Tänk om barnen inte kommer tycka om mig, osv. 
Och värst av allt: Seprationsångesten med vänner och familj!!
Tanken på det får det att tåras i ögonen.

Samtidigt vill jag ju inte vara kvar heller, bli fastklistrad i Nässjö förevigt. Jag vill se någonting annat nu och vill egentligen ingenting annat än att bara åka iväg och uppleva livet "over there".
Have the time of my life!

Om mina känslor är så här blandade 50 dagar innan jag sätter min fot på planet. Hur kommer då känslorna vara när endast en vecka återstår och till slut endast en dag...

Kanske är de här otroligt skilda och blandade känslorna normala?
/ n


New York