50 days!
Tiden rullar på fortare och fortare...
Jag kommer ihåg när nedräkningen inför USA stod på 100 dagar, och till och med 150.
Och idag återstår bara 50 dagar tills jag lämnar svensk mark.
Har velat åka så länge nu. Jag har drömt om det här, fantiserat och nästan hoppat ur brallorna av förväntan och iver.
Varför känns det inte så nu?
Jag har ångest!
Ångest för att jag vet att jag inte kommer hinna göra alla de tusen miljarder grejer som jag vill hinna med innan avresan. Ångest för att jag inte känner mig redo för att stå på egna ben i ett stort främmande land! Kommer jag att klara det här? Tänk om barnen inte kommer tycka om mig, osv.
Och värst av allt: Seprationsångesten med vänner och familj!!
Tanken på det får det att tåras i ögonen.
Samtidigt vill jag ju inte vara kvar heller, bli fastklistrad i Nässjö förevigt. Jag vill se någonting annat nu och vill egentligen ingenting annat än att bara åka iväg och uppleva livet "over there".
Have the time of my life!
Om mina känslor är så här blandade 50 dagar innan jag sätter min fot på planet. Hur kommer då känslorna vara när endast en vecka återstår och till slut endast en dag...
Kanske är de här otroligt skilda och blandade känslorna normala?
/ n 
New York
The U.S Embassy
Tillbaka eller kan man kalla det "hemma" på Öland igen efter två nätter i Stockholm. Underbart skönt att ha ambassaden avklarad måste jag säga. Och det gick bra till slut. Hittade dit utan problem (Hur skulle man kunna missa den fett stora byggnaden och den amerikanska flaggan högst svajandes i luften. Förväntansfull känsla). En amerikansk kille gick omkring och kollade så att vi hade vad vi behövde med oss. Till exempelvis var en del tvugna att springa och köpa fler frimärken då de missat att kuvertet måste vara frankerat med minst 65 kr. Vi skulle ha blivit insläppta kl 8 men fick nog vänta till 9 innan vi kom in. Då hände följande:
- Säkerhetskontroll. Ungefär som på flygplatser. Jag fick lägga min väska, jacka, klocka, mobil i en låda. De tog min mobil och mitt usb som låg i väskan medan jag var inne på ambassaden.
- Kommer in. Satte sig i kön på en stol.
- En i taget fick man gå fram till en kvinna vid en ruta och lämna sina dokument.
- Satte sig på en stol framför CNN på den sgtora Tv-apparaten.
- Väntetid, oändlig.
- Både Sarahs och Victorias namn ropades upp efter varandra. Jag trodde att jag stod på tur eftersom jag kom med dem men nej, nej. Fick vänta ännu längre. Började oroa mig för att de missat mig, glömt bort mig (!?!) Men sedan såg Sarah mitt stora, snygga bruna kuvert med alla frimärken på och det kunde ju inte vara någon annans än mitt. ;) Mitt namn ropades i högtalarna och jag gick dit.
- Damen där bad mig lägga fingrana på en sådan där fingeravtrycksplatta, sedan också tummarna. Hon kontrollerade kort mina papper, skrev under och frågade tre simpla frågor: 1. Hur många barn ska du ta hand om? 2. Hur gamla är dem? 3. Vad kommer du att tjäna? Jag svarade enkelt så gott jag kunde. Jag svarade 195 dollar i veckan på lönen. För det är väl så det är, va? Har för mig det, men är inte helt säker. Hehe...
- Jag fick tillbaka de papprerna jag behöver. Passet skickas tillbaka i kuvertet om några dagar med visumet om jag fattade allt rätt.
Så, när allt detta var färdigt var vi en timme sena till mötet på Cultural Cares huvudkontor. Men vi gick snabbt dit och hamnade mitt i en militärmarch. ;) Men vi kom fram tillslut och deltog i mötet som pågick i ca en timme. Det var trevligt att träffa lite andra au pairer och efter en sådan dag är man ännu mer taggad än någonsin på att få åka iväg! ;) Det är så mkt jag vill se, uppleva och göra! En lista får det bli, en lång enda stor lista på allt jag vill hinna göra i USA, sen kan man börja prioritera. Och troligtvis kommer jag och Sarah att spendera den trettonde månaden tillsammans. I alla fall en del av den.
Redan taggad! Wihoo!
/ n
DS-160
Jag borde ha gjort det. Men blev sittande här en liten stund till. Gjorde färdigt DS-160 till min visumansökan. Skönt att vara färdig med det innan jag åker nu. Fick personbeviset idag från skatteverket och fixade även visumfoto. Imorgon måste jag fixa kuvert som mitt pass ska skickas tillbaka till efter ambassaden, det måste även frankeras med frimärken för 65 kronor (Tack Marie för ett otroligt bra inlägg!) Sedan måste jag betala visumavgiften (1120 kr) och gå till baken och be om ett kvitto i orginal. Mkt som ska göras. Plus packa. Fatta inte hur jag ska hinna med allt innan Öland.
/ n
Hälsoundersökning
För övrigt har jag tänkt att ta en kopia på mitt nya pass och skicka iväg till CC. Polisregisterutdraget hade visst också komit under min vistelse i Turkiet, så det ska också skickas med. Väntar nog dock till nästa vecka så att jag får med mina slutbetyg också. Flyttar ju till Öland om en vecka för att jobba i lite mer än en månad, så ska försöka bli färdig med alla visumhandlingar och sådant innan det. Men just nu kommer balen och studenten i första hand. Är ledig idag, men har som sagt sjukt mkt grejer att få gjort. Har till och med gjort en lista på allt jag ska göra så att jag kan kryssa i när allt är gjort. tsss...
Studentbalen imorgon.
GALET!
Känns som om jag inte har någon koll.
Student på lördag.
KNÄPPT!
TIDEN SPRINGER IVÄG!
/ n
Skypesamtal med USA! :)
Och sedan rullade samtelet på i kanske ca 35 minuter. Jag var orolig ett tag att man inte skulle komma på något att snacka om. Känns som om man redan har frågat de flesta frågorna nu. Hehe. Men nej då, det finns fortfarande saker att snacka om. Hon berättade att barnen hade börjat med tennis m.m och vi pratade lite om min student, jag sa att det var mkt nu innan slutet.
Vi pratade lite sommar och lite Boston. Marie, jag berättade att du skulle dit och hon tyckte det var jätteskoj, verkade som att Brookline inte låg så långt ifrån släktingarna där. ;)
Jag bad henne berätta lite mer om West Hartford och sådär. Hon kommenterade just att det ligger väldigt bra med tanke på att det är så lätt att ta sig både till New York och Boston med buss bara över dagen.
Hon frågade om jag började bli nerös nu. Jag skakade på huvudet, förklarade att det inte var så farligt än. Jag sa att et jag mest nervös för var att prata engelska. Hon tyckte inte att jag skulle oroa mig för det, jag förstod ju allt hon sa och hon förstod mig. Hon menade att jag nog är mycket bättre än vad jag själv tror. :) Det ligger nog något i det.
Men var jag inte nervös över att ta hand om barnen än? Nope! Not yet. Men förmodligen kommer jag bli det närmare Juli, augusti. Jag vet ju att barnen kommer testa mig och det är väl i så fall det jag kommer vara nervös inför. Hon sa att det är bättre att vara tuff från början och de ska ju självklart hjälpa mig.
Det är galet att det bara är typ snart tre månader kvar. Känner på mig att det kommer gå så sjukt fort! Ser verkligen fram att träffa familjen och bli en del av den.
Förresten så fck jag reda på att jag troligen får en möjlighet att vara ledig en vecka i november, så då kuna jag om jag ville ta dit familjen eller någon kompis. Men jag vet inte. I november har jag ju bara varit där i tre månader och det känns lite för tidigt att familjen ska komma då. Är sjukt rädd för att drabbas av hemlängtan då ju. Becca har dock sagt att hon kanske vill komma då. :) Självklart måste Becca komma, jag tänker inte låta ett heöt år gå utan att jag får träffa min älskade vän. Men det kanske är för tidigt att dra dit vänner också? Äsch, vi får se hur det blir. Kanske tar en egen semestertrip till Californien och hälsar på Sarah om det vore så. Vi får se, vi får se! En sak i taget.
Tycker att det är otroligt kul att både Marie och Sarah också har fått tid på ambassaden samtidigt som mig nu. Ska bli så kul att träffa er och alla andra! Längtar!
/ n
Skype snart!
Jag börjar fundera på vad man ska snacka om nu.
Känns som om man vet det mesta, även om man förstås inte gör det.
Men antar att det bara är att snacka på.
Har försökt klura ut lite frågor trots allt men kommer ju säkert att få black out när jag sitter där ändå.
Jobbigt läge alltså.
Skriver just nu lite på skype med Malin. Tur nog fick jag lite idéer av henne. ;)
/ n
Ny tid på ambassaden
Det står i papprerna att jag får tillbaka mitt pass först efter fem dagar ungefär och det går ju inte för sig om jag åker till Alanya den 22, dagen efter ambassaden.
Så jag ringde och pratade med dem på CC och de förstod självklart situationen och ändrade kvickt datumet till den 18 juni! Klappat och klart och jag kunde lugna ner mig lite.
Perfekt!
Nu slipper jag ta tåget ensam för nu kan pappa köra med upp.
Så då blir de en liten mysig trip till Stockholm med pappsen! :)
Känns superbra!
Det bästa är att skolan är slut och studenten är förbi.
TACK! Nu är jag taggad igen! :) Visste väl att det skulle lösa sig... ;)
Så nu: Ambasaden den 18 juni, någon mer?
/ n
Visum
21 maj!
Vecka 20!
Det är ju på fredag nästa vecka !! Dagen efter alla läkarbesök och dagen innan Alanya. Hallå !? Jag finner ingen tid. Och så är det en massa frågor och fröberedleser som man ska få klart tills då. Seriöst, jag kommer hinna gå in i väggen av stress innan jag tar studenten.
Magvärk.
Huvudvärk.
Ush, jag vill inte ha det såhär! Jag vill inte vara typ utbränd av trötthet när jag sitter där, jag vill inte vara så trött att jag knappt kan hålla ögonen öppna för att jag kommer vara tvungen att sitta uppe halva nätterna den veckan. Hade ju inte planerat att jag skulle få tid på ambasaden innan studenten, innan Alanya i den veckan som kommer bli den värsta i mitt liv !
Ne, Fokusera nu!
Take a deep breath!
Nåja, någon mer den 21 maj?
Marie? Sarah?
Hör av er om ni fått tid!
/ n
VISA-kort
Perfekt!
En sak mindra att tänka på. ;)
Ska bara aktivera det nu med så är det färdigt sen.
Gött!
/ n
"Hi Nathalie, I am your LCC!"
Jag har fått mejl från min LCC i USA! :)
Hon skrev och presenterade sig själv lite kort som min local childcare coordintor. För er som inte vet vad det innebär så det som en lokal representant som är anställd av Cultural Care och bor i områden där värdfamiljer finns. Man kan säga att en LCC ska vara ett stöd och en hjälp som man kan vända sig till i USA. Han/hon kontakter en inom 48 timmar efter sin ankomst hos värdfamiljen. Han/hon anordnar månadsmöten med au pairerna han/hon arbetar med. I vilket fall så tycker jag att hon verkar vara jättetrevlig och se redan fram emot att träffa mina framtida vänner i USA! :)
Btw så är det Valborg idag. Ska till Martin och grilla med lite trevligt sällskap såklart. ;) Kommer bli great, förstås! ;) Men innan jag beger mig dit ska jag försöka skriva ihop några trevliga rader som svar till min framtida LCC.
Ha en riktigt härlig valborgsmässoafton!
/ n
Att fixa innan den 16 augusti!
Liten lista på det som ska fixas:
- Visum. (Kommer få tid till det i slutet av Juli, början av augusti)
- Hälsoundersökning (Skicka till CC senast två veckor innan avresa, får inte vara äldre än tre månader)
- Polisregisterutdrag (Får inte vara äldre än tre månader )
- Persolighetstestet
- Skicka slutbetygen. (Efter studenten såklart)
- Internationellt körkort. (två veckor innan avresa)
- Nytt pass. (mitt går ut i sapril 2012, så ifall, ifall man skulle vilja förlänga.)
- VISA-kort. (Mitt ungdomskort lär ju inte funka i USA)
- Presenter till värdfamiljen
Eftersom jag blir stressad av att inte göra saker i god tid innan så passade jag på att ringa vårdcentralen redan idag för att fråga hur mycket det skulle kosta att göra en hälsoundersökning. (Blev lite orolig när jag läste om kostnaderna i Malins blogg, hehe) Fick reda på att de inte gör några hälsoundersökningar om det inte är någoning som är fel på mig osv. Jag förklarade det här med au pair grejen och att jag har ett färdigt hälsointyg som ska fyllas i av en läkare. Sedan skulle hon kolla upp vem som var min läkare och tog mitt personnummer. Så sa hon det
"För du blir väl kvar här, eller har du valde du en annan vårdcentral i vårdvalet"...
"Öh, jaa.. Eller vi skickade in det försent så jag vet inte om det hann bli regeristerat."
"Vilken",
"Nässjö Läkarhus".
Hon förklarar att det i så fall få bli de som fixar det. Det gick alltså inte att göra det innan 1 juni, i maj innan jag byter. Snälla nån, det är mer än en månad kvar och jag står fortfarande skriven hos dem fram till dess. Tror inte direkt att de kommer hinna göra hälsoundersökningen på mig på den nya vårdcentralen direkt när de har öppnat ändå. Visst, ska inte åka förrän i augusti men får ändå panik. Vill bara ha ett datum inbokat så att jag kan slappna av sedan ju! Ska inte skylla på damen i telefonen, hon var snäll och trevlig, i alla fall i början men jag kunde inte hjälpa att jag blev irriterad.
Ja, ja.
/ n
Varför Au Pair? - Från tanke till beslut.
Sedan slutade jag nian. Becca och jag åkte ivög på språkresa till Malta under tre veckor. Det var ditils mitt livs största äventyr eftersom det var första gången jag satt i ett flygplan, första gången jag lämnade Norden. Känslan när planet lyfte var obeskrivlig. Jag var såå rädd, såå nervös men ändå helt fascinerad av upplevelsen när jag såg ut över det lilla fönstret. Dessa tre veckor på den fantastiska ön gav mig inta bara många nya vänner och upplevelser utan också smak på resandet. Det var först då jag började fundera på vad jag skulle göra efter gymnasiet och drömmen om att se mer av världen föddes. Men innan dess skulle jag klara av tre år på samhällsprogrammet.
Malta sommaren 2007! <3
Becca, hjärtat! <3
Det enda jag egentligen var helt säker på var att jag inte ville börja plugga direkt efter gymnasiet. Eftersom jag:
1. ...var så otroligt skoltrött och visste redan då att motivationen till att börja plugga direkt inte skulle finnas där.
2. ...fortfarande inte visste säker vad jag ville bli.
Från början tänkte jag nog på att jag skulle jobba skiten ur mig efter gymnasiet och sedan resa för pengarna. Ett tag snackade jag och Jessica om att vi skulle åka till Californien tillsammans, senare drömde jag och Ebba om Cuba för att utmana våra spanska skills. Men pratet tonades bort och kvar var bara drömmarna.
Vårterminen andra året på gymnasiet var en tuff period. Jag skulle fylla 18 i mars och var i full gång med körkortet. Jag i stort sett bodde på körskolan den terminen där jag satt och pluggade. Samtidigt pressade skolan allt mer och alla prov, hemuppgifter och uppsatser blev bara tyngre över mina axlar för var dag som gick. Mvg-kriterierna tog all kraft ur mig. Så en kväll när jag och pappa hade varit ute och övningskört var det som om allt inom mig exploderade. Ingenting hade gått bra den kvällen och jag kände mig helt värdelös. Körkortet kändes väldigt långt borta just då. Egentligen var jag så otroligt stressad över allt. Jag skrek inombords. Orkade inte hålla kvar allting längre. Jag snyftade till och sedan var det kört. Tårarna rann ner för mina kinder och sedan, plötsligt var jag i pappas varma, tröstande famn. Jag behövde inte säga något för han förstod hur det var ändå.
Efteråt satt vi kvar där i bilen och pratade en stund. Pappa konstaterade att jag borde göra något annat efter gymnasiet än att börja plugga direkt. Det vore bara idiotiskt. Han malde på ännu en gång om hur viktigt det är att lära sig språk och gav mig sedan förslaget att jag kunde åka till USA och plugga ett år där. Jag bara tittade på honom. Plugga? Det var väl just det han hade sagt att jag ite skulle göra. Ne, i så fall tyckte jag au pair eller volentär arbete av något slag lät bättre. En mycket bättre idé!
Det var från och med den kvällen jag började fundera på allvar kring au pair som delade mina taknar med volentärarbete någonstans i Sydamerika för att utveckla spanskan. Men jag skulle behöva en spark i baken för att våga ta steget. Den sparken kom från Malin.
Malin funderade nämligen ännu mer på au pair än vad jag gjorde från början. Det var hon som kom med förslaget. Att vi två, hon och jag kunde åka som au pair tillsammans. Kanske kunde vi fixa så att vi kom i närheten av varandra. Vi sa att vi i alla fall kunde gå på ett informationsmöte till hösten. Skrev faktiskt ett inlägg om den kvällen som ni kan läsa om här! :) Det var efter den adgen som jag började kolla runt mer på internet. Från början kollade jag mest på Sts hemsida eftersom jag kände mig så trygg med de när jag åkte till Malta. Men mer om det någon annan gång.
Tror att jag kände mig trygg med att ha Malin vid min sida med funderingarna och drömmen kring au pair. När jag visste att hon också ville åka kändes det inte lika läskigt. Jag skulle ha henne nära i USA, även om vi hamnade på varsin kust skulle vi fortfarande båda två befinna oss i USA. Vi skulle kunna ringa varandra när man mådde dåligt eller när saker och ting bara kändes svårt. Tror att det var det som gjorde att jag till slut vågade tänka möjligheten.
Ja, och så kom ju sommaren då och man blev kär och allt det där på köpet. Om jag ska vara ärlig fick det mig att börja tveka på om jag verkligen ville åka iväg i ett helt år. Diskuterade det här jätte mycket med mamma och vi kom fram till att det var idiotiskt att missa chansen att åka iväg bara för en killes skull. Tänk om det inte ens skulle hålla! Och var det rätt skulle det hålla även när jag kom hem efter ett år. Idag vet vi att det inte höll mer än fyra månader. Kanske var det bra, kanske hade det annars varit för svårt att åka.
I alla fall så fort skolan började gick jag och Malin till studievägledaren och fick mer pappar om au pair, lite internet adresser till olika förmedlingar och sådant. Vid det här läger funderade jag fortfarande på vart jag i så fall ville åka. USA, London eller kanske Australien? Det var också vid den här tidpunkten som jag började läsa och bli beroende av au pair bloggar. ;)
I november åkte vi till en utbildningsmässa i Göteborg. Efter den dagen hade jag kommit fram till tre saker:
- Jag ska åka som au pair till USA!
- Jag ska åka med Cutural Care!
- Malin och jag skulle få en till au apair kompis, nämligen Angelica! :)
Läs mer här... :)
Jag och Malin åkte på informationsmöte i december sedan var jag igång med ansökan.
Så, man kan säga att det är så mina tankar gick innan jag kom fram till att det här verkligen var en dröm som jag ville förverkliga. Det enda som behövdes var att våga ta steget och nu är jag på väg! USA, here I come!
Så, varför vill jag då åka som Au pair egentligen?
Jo, jag vill åka som Au pair för att:
- Ett paus från pluggandet, en chans till att göra någonting annat.
- Om jag inte pluggar, måste jag jobba för att få pengar. Au pair är ju ett jobb samtidigt som jag får komma bort från Nässjö. Jag vill inte fastna här!
- Jag vill se en annan del av världen!
- Jag vill bli bättre i engelska. Har väldigt dåligt självförtroende när det gäller engelskan och det här är en chans att ändra på det. Vill kunna prata flytande engelska.
- Barn är så otroligt fascinerande! Att få jobba med barn tror jag ger väldigt mycket och det får en att känna sig behövd. Är ett väldigt meningsfullt jobb!
- Har intresse för kultur! Älskar att utforska andra kulturer och försöka se med deras ögon och förstå.
- Tror inte att man kan uppleva en annan kultur på ett bättre sätt än att få uppleva den med barn. Jag vill se USA genom min värdfamiljs sätt att leva, inte genom att komma dit bara som turist.
- Vill jobba med människor på ett eller annat sätt i framtiden.
- Om jag inte åker kommer jag ångra mig.
- Om jag inte åker spricker jag!
- Om jag inte åker går en av mina stora drömmar i kras.
- Det här är en chans jag bara inte kan gå miste om.
Jag vill, jag kan och jag vågar!
Det gör du med!
/ n
HAHA, låååångt inlägg blev det visst. Jag undrar om någon någonsin kommer orka läsa allt !? ;P ;)
Prepare for Your Year!
YES!
Nu är jag på väg på riktigt! Helt galet, kan fortfarande inte fatta att jag ska bo i USA i ett helt år. Unbelieveable! Igår fick jag i alla fall hem ett nytt rosa kuvert med en Prepare for your year handbok, ett litet brev angående avresa och om vad som händer nu och dessutom ett brev till mina föräldrar om vad de ska göra när jag drabbas av hemlängtan. Hehe, kan nog mamma behöva läsa. ;) Hade också ett missat samtal på mobilen från Cultural Care så rinde upp så fort jag kom hem från dagis vid fem. Där hade de yttligare lite information angående försäkringar osv. Jag valde Erica försäkringen, hon sa att de flesta av cc au pairerna brukar välja den. La även dit sport tilläggsförsäkringen. För känner jag mig själv rätt, en lite smått klumpig person som älskar att sporta och testa nya grejer och inte vill känna sig begränsad på det planet, så tror jag att jag lär behöva den. ;) Hehe...
/ n
Inget är säkert än...
Köpte äntligen en ny microfon till datorn igår. Den här var skype certifierad (heter det så?) så nu borde jag höras på skype. ;) Great! Sände även iväg ett mejl till värdmamman igår med en massa bilder jag lagt upp på shutterfly. Kände att jag ville ge lite tillbaka när jag fått så många fina bilder från dem. Det var bilder främst på mig och min familj och mina vänner. :)
Ringde CC igår för att få bekräftelse. Och de har inte tackat ja ÄN! Sa som det var att jag var orolig att jag hade missat något på min profil eftersom den verkar krångla pågrund av det där datasystemet. (Ser inte mitt fotocollage eller några andra bilder utan min egna profilbild). Men hon lugnade mig och sa att jag inte hade missat något. Bostonkontoret väntade fortfarande på svar från familjen men det verkade som om det höll på att bli färdigt nu, sa hon från CC. Så antagligen kanske de funderar på daum och så annars har jag faktiskt ingen aning. Tycker inte om att inte veta. Men troligen skulle det vara färdigt till nästa vecka, så jag hoppas verkligen på det nu! Jag vet, det är inte precis bråttom eftersom jag inte ska åka förrän augusti men i alla fall...
/ n
Beroendeframkallande!
Ikväll har jag kommit fram till att jag ÄR beroende av au pair bloggar !! Jag kan gå in på en och samma blogg flera gånger om dagen, för man vet ju aldrig om det har uppdaterats. Sedan är det vissa man verkligen fastnar för som gör att man blir extra beroende. Detta är inte bra för mina studier, eftersom varje gång jag sätter mig vid datorn försvinner en timme, MINST! Hahaha... Synd för lärararna mig att detta är mer intressant än alla skolämnen på hela samhäll!
Läste den här bloggen innan: http://emilia1.blogg.se/
Verkligen såå bra, en av de bloggarna som jag nu följer. Finns många fler beroendeframkallande au pair bloggar, tro mig. Ska dela med mig av de någon dag. ;)
I alla fall så blev jag så sjukt taggad innan. Så taggad på att ge mig av till USA nu. Ta första bästa flyg imorgon. Jag är trött på skolan här hemma nu, jag vill ta studenten nu och ge mig av direkt. Lära känna världen. Bli en bra au pair! Men får vänta lite mer än fyra månader till innan det blir verklighet.
Ibland kan jag oroa mig för konstiga saker. Som att jag inte ska klara engelskan tillräckligt bra, att jag inte ska kunna göra mig förstådd eller att jag inte ska förstå vad barnen säger. Och värst av allt: Tänk om de inte tycker om mig! Tänk om de tycker att jag är den sämsta au pair de någonsin haft! Ush, jag är så töntig. Så ska man ju absolut inte tänka, men ibland finns tankarna där ändå. Då brukar mamma säga till mig på skarpen och lova att allting kommer bli så bra så, att jag kommer passa jätte bra som au pair osv. Då känns det bättre! Självklart kommer det gå bra! Varför tvivla? De där oroande tankarna kan gå och gräva ner sig någonstans. Men antar att det är en del av nervorsiteten kanske...
Ja, ja. Igår var det i alla fall fyra månader kvar till mitt preliminära avresedatum. Dock vet jag ju redan att det kommer bli något senare. Vet bara inte exakt när än. Hoppas på att få ett datum snart så att jag vet! :)
/ n 
More about CT
Googlade på Connecticut och tänkte bjuda på lite trevliga bilder. :)
Visste ni att Connecticut...
- .. är till ytan den tredje minsta delstaten och kan jämföras med Uppland i storlek.
- Det är den sydligaste delstaten av de sex stater som utgör New England.
- Har en befolkning på 3,5 miljoner.
- Huvudstad är Hartford.
- George Bush föddes här.
- Gränsar till Massachusetts i norr, Rhode Island i öst, Long Island-sundet i söder och i väster New York.
- De största floderna är Connecticutfloden, Housatonic och Thames.
- Yale University finns i New Heaven.
- Härifrån kommer bland annat den första hamburgaren och den första färg-tvn.
- Har mildra vintrar med några minusgrader. Varma sommrar (25-30 grader) och riktig vår och höst.
( Källa: Wikipedia och Cultural Cares hemsida)
Blir spännande att upptäcka denna delstat! :)
Sedan är det ju inte så långt till Boston som jag hoppas att Marie med glädje kommer att visa mig. ;)
/ n
Video
För övrigt så ser mitt påskolv ut såhär: Plugg, plugg, plugg, plugg, plugg, plugg, plugg.
Puh. No rest! Suck. Skolan dödar! Mjo, ibland känns det så. Och jag är såååå trött på att det aldrig verkar ta slut!
Måste göra: Engelska (Seminarie förberelse + bok), Svenska(Talet + finputsa den argumenterade texten), Psykologi(repetera inför diskussionen), Projektarbete(Finjustering innan tryckning), Matte(PROV!), Planera studenten, läkarbesök i jkpg (angående min näsa) och en massa mer.
Dessutom MÅSTE jag träffa Elina som kommit hem idag!! Och så ska jag vara på dagis två dagar, MINST! Mitt lov är redan fullbokat skulle man kunna säga.
GE MIG FRIHET NU! Studenten är efterlängtad !
Nu ska jag sluta att klaga och sticka till gymet istället!
Hejsvejs!
/ n
Connecticut next year!
Lovade som sagt att berätta hur det har gått med CT familjen. Känner att jag har varit lite off med au pair grejen på bloggen nu de senaste dagarna. Men nu i alla fall...
Jag skickade som sagt ett mejl till mamman i lördagskväll och berättade att jag tänkte tacka ja. Jag kunde verkligen inte hitta en enda orsak till att inte göra det, trots att jag gick hela fredagen och försökte, bara för att hitta något. Men det gick helt enkelt inte. Okej, det enda som skulle kunna vara bättre är om de bodde på ett varmare ställe, längre ner vid kusten av USA. Typ Florida. Typ Californien.
Jag<3Värme<3kusten<3havet!
MEN!
Nu blir det Connecticut, en delstat jag knappt vet något om förrutom att det ligger hyfsat nära både Boston och New York. Ska bli spännande att upptäcka USA:s tredje minsta delstat! :) Och de andra ställerna som jag drömt om att se så länge kan jag se ändå vid ett annat tillfälle. För familjen väger tyngst och det här verkar vara en toppenfamilj !! Hade jag tackat nej hade jag troligen ångrat mig flera gånger om, för tänk om det inte dyker upp någon bättre! Finns så mycket bra grejer med den här familjen så det kunde bara bli ett JA!
Väntade i alla fall på svar hela söndagen. Men inget mejl från värdmamman. Blev nervös. Så nervös att det första jag gjorde när jag steg upp på måndagsmorgonen var att kolla mejlen. Och där låg det, mejlet jag väntat på.
This is great news Nathalie!
Hon skulle ringa kontoret i USA för att matcha. :)
Wiiiee, I´m going to Connecticut People!
Dock har jag inte fått något mejl från CC i USA än... För det ska man väl få när familjen har tackat ja? Så kanske har de inte ringt än, men de skulle ju åtminstone göra det. :) Så vet inte säkert än när jag kommer sticka iväg. Men någon gång i augusti i alla fall. Familjen skulle höra av senare om det.
Har fått ännu fler bilder att sitta och titta på idag. Lite bilder på huset och en mängd semesterbilder från Hawaii. Så mysigt ser det ut att vara! :)
Hon vill skypa snart igen. Vilket innebär att jag måste fixa den där himla mikrofonen. Undrar vad det är med den. Kanske är den trasig ? Får kolla ljudinställningarna en extra gång också.
Ska ut och gå en sväng nu!
Ha det toppen!
/ n
yes !
Jag har snackat med mamma.
Jag har snackat med pappa.
Jag har ringt CC och diskuterat.
Jag har tänkt...
...och jag är beredd för att tacka ja till Connecticut!
Ska mejla mamman och berätta det nu.
/ n
Det lutar åt Connecticut!
Allt utan en sak gick bra med skypesamtalet igår, och det var mikrofonen. Jag som hade testat allt och så innan men sedan när det väl gällde så funkade det inte. Men men var ju första gången jag använde mig av skype och jag sa det. Det var första gången för de också.
Men vi löste det ändå.
De ringde upp mig på teklefonen och satte på högtalaren. Jag stängde av högtalaren här hemma och satt med tetefonen vid örat isället för att jag inte skulle höra mig själv på andra sidan liksom. Så var det problemet löst. ;)
Jag fick se barnen lite smått innan de sprang iväg för att se på Tv eller nåt. Men snackade med mamman och pappan en massa. De är en toppen familj alltså, jag säger bara det. I alla fall är det så det känns och deras nuvarandre au pair Julia har också bekräftat det för mig flera gånger.
Frågade lite fler frågor för att lära känna de lite mer. Mamman och jag diskuterade twilight böckerna lite till och med. TRor hon sa att hon hade läst de två första. Och jag sa att jag ahde läst alla fyra och då visade hon upp Breaking dawn som Julia höll på att läsa, "this"? Jag bara: "yes,yes,yes" Haha.
Jag var rädd att de skulle ställa en massa kluriga frågor till mig den här gången men det var i stort sett samma som förra gången. Eller pappan undrade om jag körde bra, strong swimmer m.m som är viktigt när jag tar hand om barnen.
De har en STOR truck till sina au pairer. Jag i en stor truck? Haha jag undrar hur det kommer att se ut ! Köra är väl inga problem, däremot parkering som är min svaga sida. Så nu blir det att öva en massa parkering i sommar i så fall. Men de flesta familjer har nog stora bilar till sina au pairer, är ju för att skydda barnen. Och det är är verkligen bra tänkt!
Det verkar som om de vill matcha!!! Men pappan sa till mig att om jag vill så kan jag lämna de ett tag om jag vill kolla runt mer för att ha något att jämföra med. De är ju trots allt den första familjen jag pratar med. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga:
"I can think about it" sa jag typ.
Men sedan poängterade jag också hur bra jag tyckte deras familj kändes och att jag skulle vilja bli en del av den.
Mamman var verkligen så söt när hon sa: "I´m afraid to let you go" Men hon förstod ändå vad hennes man
menade.
De verkar ju vara för goa. Jag lovade att jag skulle tänka lite till, ett sista tänk liksom. Och att jag skulle mejla de i helgen.
Så antar att det är upp till mig.
Jag ska snacka med mamma.
Jag ska snacka med pappa.
Malin, Becca, Issa och ännu mer med Angelica.
Jessica kanske också har något smart att säga.
Och så ska jag ringa CC och diskutera idag.
Men det känns bra, det gör det!
Hinner inte skriva mer nu. Måste göra mig i ordning för skolan.
But I´ll be back! ;)
/ n
