.

Nu äntligen, för er nyfikna ska jag berätta hur det gick i måndags. Jag var otroligt trött när värdmamman ringde upp mig på skype runt halv 12 i måndagsnatt. (Ibland är det verkligen surt med tidsskillnaden). Och jag kan säga att jag kände mig sämst på engelska den dagen. Stakade mig fram på orden, tappade bort mig, letade förtvivlat efter orden men ja, det gick bra ändå. Fick prata lite med barnen. Eller prata, sa typ bara hej sedan busade de omkring i rummet istället medan mamma pratade. Känner verkligen igen mig från när jag själv var liten, när mamma pratade i telefon var då man var som värst, haha... ;D Men de är nog lite blyga med skulle jag tro. De hade klätt ut sig och verkade vara väldigt exicited för att visa sig i camen, så gulligt!
   Och sedan rullade samtelet på i kanske ca 35 minuter. Jag var orolig ett tag att man inte skulle komma på något att snacka om. Känns som om man redan har frågat de flesta frågorna nu. Hehe. Men nej då, det finns fortfarande saker att snacka om. Hon berättade att barnen hade börjat med tennis m.m och vi pratade lite om min student, jag sa att det var mkt nu innan slutet.
Vi pratade lite sommar och lite Boston. Marie, jag berättade att du skulle dit och hon tyckte det var jätteskoj, verkade som att Brookline inte låg så långt ifrån släktingarna där. ;)
Jag bad henne berätta lite mer om West Hartford och sådär. Hon kommenterade just att det ligger väldigt bra med tanke på att det är så lätt att ta sig både till New York och Boston med buss bara över dagen.
Hon frågade om jag började bli nerös nu. Jag skakade på huvudet, förklarade att det inte var så farligt än. Jag sa att et jag mest nervös för var att prata engelska. Hon tyckte inte att jag skulle oroa mig för det, jag förstod ju allt hon sa och hon förstod mig. Hon menade att jag nog är mycket bättre än vad jag själv tror. :) Det ligger nog något i det.
Men var jag inte nervös över att ta hand om barnen än? Nope! Not yet. Men förmodligen kommer jag bli det närmare Juli, augusti. Jag vet ju att barnen kommer testa mig och det är väl i så fall det jag kommer vara nervös inför. Hon sa att det är bättre att vara tuff från början och de ska ju självklart hjälpa mig.

Det är galet att det bara är typ snart tre månader kvar. Känner på mig att det kommer gå så sjukt fort! Ser verkligen fram att träffa familjen och bli en del av den.
Förresten så fck jag reda på att jag troligen får en möjlighet att vara ledig en vecka i november, så då kuna jag om jag ville ta dit familjen eller någon kompis. Men jag vet inte. I november har jag ju bara varit där i tre månader och det känns lite för tidigt att familjen ska komma då. Är sjukt rädd för att drabbas av hemlängtan då ju. Becca har dock sagt att hon kanske vill komma då. :) Självklart måste Becca komma, jag tänker inte låta ett heöt år gå utan att jag får träffa min älskade vän. Men det kanske är för tidigt att dra dit vänner också? Äsch, vi får se hur det blir. Kanske tar en egen semestertrip till Californien och hälsar på Sarah om det vore så. Vi får se, vi får se! En sak i taget.

Tycker att det är otroligt kul att både Marie och Sarah också har fått tid på ambassaden samtidigt som mig nu. Ska bli så kul att träffa er och alla andra! Längtar!

/ n