.

Jag tror att tanken att åka som au pair på något sätt funnits i mitt bakhuvud en lång tid tillbaka. Man har ofta kommit i kontakt med det i alla fall när man har läst om au pairer som kommit hem till Sverige igen flera erfarenheter rikare. Drömmare, som jag är kunde jag ibland fantisera om att jag var en av dem. Men inte kunde väl jag ... ? Skolans slut kändes nog alldeles för långt fram för att ens börja fundera kring det. Inte ens när jag vid femton års ålder blev hjälpledare för miniorerna hade jag en blekaste aning om vilken nytta jag skulle få av den barnerfarenheten. Då tänkte jag mest att det var en rolig grej, att få exta knäcka líte genom att hjälpa till med små söta barn.

Sedan slutade jag nian. Becca och jag åkte ivög på språkresa till Malta under tre veckor. Det var ditils mitt livs största äventyr eftersom det var första gången jag satt i ett flygplan, första gången jag lämnade Norden. Känslan när planet lyfte var obeskrivlig. Jag var såå rädd, såå nervös men ändå helt fascinerad av upplevelsen när jag såg ut över det lilla fönstret. Dessa tre veckor på den fantastiska ön gav mig inta bara många nya vänner och upplevelser utan också smak på resandet. Det var först då jag började fundera på vad jag skulle göra efter gymnasiet och drömmen om att se mer av världen föddes. Men innan dess skulle jag klara av tre år på samhällsprogrammet.

Malta sommaren 2007! <3



Becca, hjärtat! <3


Det enda jag egentligen var helt säker på var att jag inte ville börja plugga direkt efter gymnasiet. Eftersom jag:
1. ...var så otroligt skoltrött och visste redan då att motivationen till att börja plugga direkt inte skulle finnas där.
2. ...fortfarande inte visste säker vad jag ville bli.

Från början tänkte jag nog på att jag skulle jobba skiten ur mig efter gymnasiet och sedan resa för pengarna. Ett tag snackade jag och Jessica om att vi skulle åka till Californien tillsammans, senare drömde jag och Ebba om Cuba för att utmana våra spanska skills. Men pratet tonades bort och kvar var bara drömmarna.

Vårterminen andra året på gymnasiet var en tuff period. Jag skulle fylla 18 i mars och var i full gång med körkortet. Jag i stort sett bodde på körskolan den terminen där jag satt och pluggade. Samtidigt pressade skolan allt mer och alla prov, hemuppgifter och uppsatser blev bara tyngre över mina axlar för var dag som gick. Mvg-kriterierna tog all kraft ur mig. Så en kväll när jag och pappa hade varit ute och övningskört var det som om allt inom mig exploderade. Ingenting hade gått bra den kvällen och jag kände mig helt värdelös. Körkortet kändes väldigt långt borta just då. Egentligen var jag så otroligt stressad över allt. Jag skrek inombords. Orkade inte hålla kvar allting längre. Jag snyftade till och sedan var det kört. Tårarna rann ner för mina kinder och sedan, plötsligt var jag i pappas varma, tröstande famn. Jag behövde inte säga något för han förstod hur det var ändå.

Efteråt satt vi kvar där i bilen och pratade en stund. Pappa konstaterade att jag borde göra något annat efter gymnasiet än att börja plugga direkt. Det vore bara idiotiskt. Han malde på ännu en gång om hur viktigt det är att lära sig språk och gav mig sedan förslaget att jag kunde åka till USA och plugga ett år där. Jag bara tittade på honom. Plugga? Det var väl just det han hade sagt att jag ite skulle göra. Ne, i så fall tyckte jag au pair eller volentär arbete av något slag lät bättre. En mycket bättre idé!

Det var från och med den kvällen jag började fundera på allvar kring au pair som delade mina taknar med volentärarbete någonstans i Sydamerika för att utveckla spanskan. Men jag skulle behöva en spark i baken för att våga ta steget. Den sparken kom från Malin.

Malin funderade nämligen ännu mer på au pair än vad jag gjorde från början. Det var hon som kom med förslaget. Att vi två, hon och jag kunde åka som au pair tillsammans. Kanske kunde vi fixa så att vi kom i närheten av varandra. Vi sa att vi i alla fall kunde gå på ett informationsmöte till hösten. Skrev faktiskt ett inlägg om den kvällen som ni kan läsa om här! :) Det var efter den adgen som jag började kolla runt mer på internet. Från början kollade jag mest på Sts hemsida eftersom jag kände mig så trygg med de när jag åkte till Malta. Men mer om det någon annan gång.

Tror att jag kände mig trygg med att ha Malin vid min sida med funderingarna och drömmen kring au pair. När jag visste att hon också ville åka kändes det inte lika läskigt. Jag skulle ha henne nära i USA, även om vi hamnade på varsin kust skulle vi fortfarande båda två befinna oss i USA. Vi skulle kunna ringa varandra när man mådde dåligt eller när saker och ting bara kändes svårt. Tror att det var det som gjorde att jag till slut vågade tänka möjligheten.

Ja, och så kom ju sommaren då och man blev kär och allt det där på köpet. Om jag ska vara ärlig fick det mig att börja tveka på om jag verkligen ville åka iväg i ett helt år. Diskuterade det här jätte mycket med mamma och vi kom fram till att det var idiotiskt att missa chansen att åka iväg bara för en killes skull. Tänk om det inte ens skulle hålla! Och var det rätt skulle det hålla även när jag kom hem efter ett år. Idag vet vi att det inte höll mer än fyra månader. Kanske var det bra, kanske hade det annars varit för svårt att åka.

I alla fall så fort skolan började gick jag och Malin till studievägledaren och fick mer pappar om au pair, lite internet adresser till olika förmedlingar och sådant. Vid det här läger funderade jag fortfarande på vart jag i så fall ville åka. USA, London eller kanske Australien? Det var också vid den här tidpunkten som jag började läsa och bli beroende av au pair bloggar. ;)

I november åkte vi till en utbildningsmässa i Göteborg. Efter den dagen hade jag kommit fram till tre saker:
- Jag ska åka som au pair till USA!
- Jag ska åka med Cutural Care!
- Malin och jag skulle få en till au apair kompis, nämligen Angelica! :)
Läs mer här... :)

Jag och Malin åkte på informationsmöte i december sedan var jag igång med ansökan.


Så, man kan säga att det är så mina tankar gick innan jag kom fram till att det här verkligen var en dröm som jag ville förverkliga. Det enda som behövdes var att våga ta steget och nu är jag på väg! USA, here I come!  



Så, varför vill jag då åka som Au pair egentligen?
Jo, jag vill åka som Au pair för att:

- Ett paus från pluggandet, en chans till att göra någonting annat.

- Om jag inte pluggar, måste jag jobba för att få pengar. Au pair är ju ett jobb samtidigt som jag får komma bort från Nässjö. Jag vill inte fastna här!

- Jag vill se en annan del av världen!

- Jag vill bli bättre i engelska. Har väldigt dåligt självförtroende när det gäller engelskan och det här är en chans att ändra på det. Vill kunna prata flytande engelska.

- Barn är så otroligt fascinerande! Att få jobba med barn tror jag ger väldigt mycket och det får en att känna sig behövd. Är ett väldigt meningsfullt jobb!

- Har intresse för kultur! Älskar att utforska andra kulturer och försöka se med deras ögon och förstå.

- Tror inte att man kan uppleva en annan kultur på ett bättre sätt än att få uppleva den med barn. Jag vill se USA genom min värdfamiljs sätt att leva, inte genom att komma dit bara som turist.

- Vill jobba med människor på ett eller annat sätt i framtiden.  

- Om jag inte åker kommer jag ångra mig.

- Om jag inte åker spricker jag!

- Om jag inte åker går en av mina stora drömmar i kras.

- Det här är en chans jag bara inte kan gå miste om.


Jag vill, jag kan och jag vågar!
Det gör du med!

/ n


HAHA, låååångt inlägg blev det visst. Jag undrar om någon någonsin kommer orka läsa allt !? ;P ;)